Jag önskar

att vi hade rätt häromdagen med mobilstoryn. Men efter att mannen talat med jobbadvokaten som bad oss kolla skolans regelsystem, går det ju inte ens att låtsas det. Alla skolor får välja fritt hur de gör med telefoner. Vissa förbjuder helt. Andra, som min sons skola, har en låda där mobiler läggs, avstängda.
att min sons skola skulle ha bestämt att man överhuvudtaget inte får ha mobiler med till skolan, som vissa av Roms andra skolor har gjort.
att jag åtminstone sluppit stå där med svansen mellan benen och ta emot ~~ungjäv~~ sonens mobil som skrålade av en pågående video trots att den legat hela natten i skolans kassaskåp.
att jag kunde säga att allt min son säger är sant. Ha ha ha!
att jag kunde säga att åtminstone en bråkdel av all skit han kör i oss är sann. Dubbel ha ha ha!
att jag kan säga att jag mår bra. Trots nackspärren from hell, begynnande förkylning och så har jag nog ett ben som hänger lite löst också, när jag tänker efter (Loranga, Masarin och Dartanjang citat…ja, jag vet jag är barnslig. Det bjuder jag på!).
att jag dansade järnet igårkväll på wishlistclub istället för sitta fastklistrad längs väggen längst framme vid scenen på konserten, som suraste panelhönan.
att jag gillade den där förbenade scenröken de sprutar på med för fullt och som jag inte alls förstår vad den ska vara bra för. Den luktar apa ju. Och så ser man inget.
att jag inte var en sån gnällig gammal kärring.
att inte en helt bedårande liten lokal med ovanliga små pizzor med linser på och trevlig personal, samt medryckande konsert på det, bara kan överväga helt mitt dåliga humör från dagens eskapader med samme son.
att jag har svårt att tänka att ” vi hade i alla fall tur med vädret”, då solen sken från en klarblå himmel hela dagen igår med krispig hög luft.
att lokalen vi såg konserten i ska föra tur med sig. Den heter ju som vår hund.