Jag har tidigare pratat om att jag har en rolig son. Detta är emellertid inte alls med sanning överensstämmande. Jag har TVÅ roliga söner.

Vi får order om (ja så ligger det till. Någon här hemma kan inte själv idag så det faller på mig) att passa på REAn’s start idag och åka till köpcentret här i närheten för att inhandla sånt som två tonårskillar kan behöva.

Jag suckar min djupaste. Väcker sönerna, tror jag, och går en sväng med hunden.

När jag kommer tillbaka sextio minuter senare ligger de fortfarande kvar i sängarna. Vi har ju egentligen ingen tidsbegränsning mer än att parkeringarna möjligtvis sinar om vi inte lägger på ett kol och att jag HATAR stora folksamlingar…Rea också för den delen…men ändå blir jag lite nervös.

Ungarna förstår mig och hoppar ur sängarna..nej, en hoppar ur. Den andre rullar mera. De slänger i sig en kopp kaffe med mjölk och någon har döpt köket med det senare, ser jag sen,  och jag behöver inte fråga vem. Det är han som rullar ur sängen såklart. Han går därefter på toa och vi andra två suckar ikapp. Sådana sittningar kan vara halva dagar. Efter en stund bankar han som hoppar ur sängar och i kläder på dörren och låtsas han är en karabinjärspolis som tänker slå in dörren om den inte öppnas i det snaraste. Han har även hundar som han tänker släppa loss. Jag skrattar så att jag nästan kissar på mig. Sonen går helt in i rollen som militärpolis och talar en lika ogrammatisk italienska som de gör.

Naturligtvis blir toasittaren livrädd och skyndar sig ut.

Så åker vi iväg och handlar onödigt dyra skor, som jag får bannor för senare och drar iväg mot H&M. Båda sönerna behöver jeans. När vi är på väg in undrar jag om det kan finnas jeans i deras smak där då sonen, som var protagonist på förra ”Min rolige son” inlägget, svarar; – Nej mamma, här säljer de bara salt ( sale = salt på italienska)-

Roligt tycker jag. Ni får tycka vad ni vill.