eller bara 26.

Det är samma sak tror jag ibland.

Idag för 26 år sedan flyttade jag, i alla fall, in i mina svärföräldrars lägenhet. En galning som hade noll koll på hur saker och ting fungerar i ett medeltidsland som Italien, där alla klagar men väldigt få gör något för förändring, var jag.

En 27 åring som tänkte att man kan leva på kärlek och drömmar men upptäckte att maten är inte så tokig den heller.

Många kilon senare sitter jag och försöker göra en summering. Det har ju inte bara gått år och ökats på kilon. Det har lärts ett helt nytt språk, kunde bara lite ytskrap ju. Det har sökts jobb. Fåtts jobb. Givits upp jobb. Fötts barn, två stycken om man ska vara petig. Flyttats. Yogats. Skaffat hund, eller om det var han som skaffade oss…citerar äldsta sonen här när han är som roligast. Begravts kära. Gifts bort kära.

Om man ska se detta som liv så har det hänt en hel del. Ska man se till arbetskarriären så får man sig ett stort fett asgarv.

Där får jag ångest. Stor jäkla ångest. Min mor sa alltid att hon gjorde fel som inte fortsatte att jobba sen jag föddes. Och så går jag och gör samma sak. Lär mig inte ett skit.

Så klart är jag sååå glad att jag stannat hemma hos mina barn. Fast jag just nu har lite svårt att se att jag gjort någon skillnad.

Ibland kan jag bara inte låta bli, trots att jag vet att det är alldeles bortkastad tid, att tänka ” tänk om”…om jag stannat i Sverige, om jag accepterat ett jobb när första bebisen var sju månader, om jag bara…

Äsch! Strunt i det!

Nu måste jag gå ut i regnet med hunden…säger han.