Försöker ta mig samman. Ladda upp. Inte gråta. Inte gråta. Och så stortjuter jag. Inte gråta mamma, säger en unge. Här kan skrikas och slås i dörrar, men inte gråta.

Jag är fel. Vet inte vad jag ska ta mig till med felheten vissa dagar.

Lös problemen Marika! Nu! Gapar någon som ser alla problemen. Lösningarna ska bankas in.

Jag hittar inte hammaren. När jag jag tror att det är den jag känner i mörkret dras mattan undan. Fel igen!

Var hårdare! Inte blötare!

Laddar om. Ska till skolan igen och igen och igen.

Bokar förnyelse av pass på polisen i Sverige i april. De kanske kan ta hand om mig. Låsa in mig ordentligt.

Under tiden förföljer mig en liten liten fågel. Jag ser den överallt. Frågar en kompis vad det är för sort. Hon vet inte. Möjligtvis tror jag att den är en svart rödstjärt, men jag lyckas inte ta kort på den där den sitter helt lugnt och tittar rakt på mig. När jag fiskat upp mobilen drar den, nämligen… den och alla lösningarna.

Bortskämda romerska fågelskitar som inte ens äter maten jag hänger ut.

Hoppas verkligen polisen låser in mig.