Smyger in på yogakursen. Betalar min kvot. Hör att många av de andra redan känner denna venezuelanska yinyogaspecialist. Känner mig malplacerad när jag förstår att många är lärare eller blivande sådana. Det talas 500 timmars  Yoga Alliance och annat smått och gott. Hjälp! Vad gör jag där? Min lärare klappar mig på axeln; – Det här kommer du att tycka om. Vet ni vad? Det gör jag.

Det är som varje lärare ger mig en ny liten bit i ett enormt pussel. Mitt inre pussel. Men jag passar även in i det stora pusslet. På mitt vis. Med min kropp.

Jag varken spelar in eller skriver ner. Jag suger åt mig. Jag behöver inga anteckningar. Både min kropp och min hjärna är ju med. Ont i ländryggen försvinner. Nacken får vila.

Tre timmar försvinner i ett nafs och avslutas med yoganidra där jag försvinner in helt i mig själv. Nej, jag somnar inte! Jag är bara själv, helt själv en stund. Fantastiskt! Jag ska inte skynda på något nu. Bara följa med. Det som kommer upp i alla mina flöden får komma. Inga långtidsplaneringar. Hålla mig till här och nu.

Jag tar inga bilder heller. Mobilen ligger långt nertryckt i en ficka i omklädningsrummet.

Därför får ni en bild på dagens projekt istället; mina nytvättade gardiner.