Den lilla fågeln fortsätter att komma. När min hund vill ha vatten vid fontänen, och de andra hundkompisarna fortsätter, dimper den ner alldeles framför mig igen. Jag tycker att den ser på mig. Vippar på stjärten.

En kompis säger att jag kanske borde prata med den och hon får bilden av min syster i minnet när hon skriver om det. Sen ber hon om ursäkt för flummet. Det finns inget flum i det här för mig. Tankar om min syster är oundvikliga just nu. Min oro gör så med mig.

Mannen har äntligen kommit iväg på den där fotografworkshopen i Toscana som han fick i födelsedagspresent av oss. Det var stora sonens ide. En ypperlig ide tänkte jag och önskar av hela mitt hjärta att det ska sporra mannen till att söka helt andra banor. Vi måste det hela gänget. Hitta nya vägar. Så är det bara! Ja, jag sitter här och hoppas att allt ska gå väl trots regn i sikte och makens onda rygg samt chefens idiotiska framfart på hans jobb.

Jag vill så gärna hjälpa men förstår mycket väl att jag inte är någon jäkla Florence Nightingale utan bara en helt vanlig yogi som måste försöka rädda sig själv först.

Annars ligger jag där snart och krälar igen och hjälper ingen alls.

Därför går jag på restorative yoga också. Blir inbakad och ompysslad. Därför mediterar jag. Därför drar jag djurkort.

Nej, jag kan bara ta avstånd själv. Jag kan inte be någon annan göra det fast det vore det bästa.

Kanske borde jag fråga min syster/fågel också???

Eller vad säger ni?