Så här i efterhand försöker jag suga ut de finaste stunderna av denna sommar.

Jag måste det. Hugga tag i det bästa. Det som jag är tacksam för.

Som att jag följde med far till Kåseberga på en spelning.

När jag stod där och väntade på att min far skulle bli klar med uppsättning av notställ, sladdar, stolar och andra attiraljer gick jag loss på fåglarna med min kamera. Ja, just det kameran jag inte tog med mig till Elba i år…konstigt.

Helt glömde jag bort tid och rum. Koncentrerade mig på det jag såg bara. Plåtade fåglar bara. Efter en stund ringde min mobil. Det var min far som undrade var jag tagit vägen. Själv var han påväg bort till restaurangen där han och jag skulle äta innan spelningen.

Han hade inte sett mig då han var upptagen med sitt. Jag hörde inte att han slutat mecka med grejer och givit sig av. Jag var ju upptagen med mitt.

Efter den goda pizzan klättrade jag upp på berget och fick en fantastisk utsikt över konserten. Saknade lite min jacka, då det blivit lite kyligt på kvällen, men det var fint och så vackert med alla vallmor som sällskap.