I Sverige var det som att massor av tecken bara uppenbarade sig för mig hela tiden. Eller kanske för att jag ville se dem. Vad vet jag. Men efter att ha suttit vid en sjö med en kompis och en trollslända hela tiden landade på min handduk och jag sen såg en skylt med namnet på dagiset (jag vet man säger inte dagis längre men jag som utlandssvensk har all rätt att göra så!) i grannbyn intill vår by: Trollsländans förskola, ja då undrar jag ju…

Sedan, av en ren slump, besöker jag två korsvirkeshus på två dagar…jag menar det var tusen år sedan sist och så blir jag bara inbjuden att gå husesyn i två stycken ljuvligt nyrenoverade sådana.

Jag ser också hackspettar på nära håll vid flera tillfällen och snokar så klart reda på betydelsen enligt solöga:

Ha mod att gå vidare. Bryt med ditt gamla liv.
Min gåva till dig är att få livskvalitet.

När jag är på väg till min systerdotter för att klippa av mig spindelnätet jag har i huvudet (har inte klippt mig på ett år) får jag ett meddelande från en kvinna jag träffat på lärarkonferensen i Aten. Hon bodde i Aten då men nu har hon flyttat till Sverige, närmare bestämt i närmsta staden vi har, och undrar om jag vill fika med henne. Jag blir glad och verifierar med far och min bror om jag kan ta bilen (komplicerat att vara tre om bilar) och det blir grönt ljus.

Efter att jag blivit snyggare i frisyren går vi och fikar, jag och min systerdotter. Egentligen vill vi äta lunch men både den italienska och den grekiska restaurangen i närheten öppnar senare (lunchtider har förändrats även i Sverige). Vi fikar på en underbar innergård. Förvisso full av människor men mycket vacker. Tänker på det där sen att de var just italiensk och grekisk restaurang. Ha ha! Sa ju att jag vill se tecken. De hade stängda dörrar liksom…

Träffen med kvinnan i grannstaden blir inte bara trevlig. Jag känner mig peppad och glad när jag kör hem ifrån caféet. Uppmuntrad att följa min magkänsla. Att tecknen är viktiga och inte bara mina hjärnspöken. Det är inte bara jag som bakar ihop en massa om att bo i ett hus(varför inte korsvirkes) på landet och jobba på en förskola (märk väl; börjar redan anpassa mig). Allt visar på det.

Denna sköna känsla varar till dagen efter. När jag sätter mig för att läsa klart min bok plingar arga meddelanden in. Om pengar som spenderats och, värst av allt, minstingen som är ledsen. Han tror, enligt arga meddelandet, att jag tänker överge honom.

Det räcker alltså att man petar på mig och jag faller. För kniven sticks där den gör mest ont. Rakt in i valpflocken. Mina hjärtan.

Jag säger upp alla visualiseringar. Avfärdar alla tecken som flum. Samt skrotar alla tips om hur jag ska ta mig dit.

Ilskan över att ha blivit störd håller på att äta upp mig och jag kan då rakt inte alls koncentrera mig på min bok när jag inser det inte nödvändigtvis måste vara negativt. Att min son är lite ledsen är ju bara normalt. Att mina söner inte alls vill veta av att följa mig om jag nu skulle välja Sverige är också fullt förståeligt. Jag måste inte ta hand om det nu. Jag har ju inte bestämt något eller måste bestämma något än.

Så jag kramar om den där inre tjejen som allt för ofta gjort det som gör andra glada. Säger att hon är okej. Att nu är det främst hon och jag som gäller men först ska vi ta och reda ut lite saker.

Tjongar iväg ett kärleksspäckat meddelande till valparna om att hur jag än verkar så tänker jag aldrig någonsin överge dem. Jag säger också till dem att jag vill att de ska säga mig när de tycker att jag beter mig dumt. En mamma kan också bete sig dumt.

Sen lägger jag alla mina förebud i en ficka och sparar dem där.

(huset på bilden har inget med korsvirkeshusen jag besökte att göra. Tog bara inga kort på dem)

Och om ni undrar vad Solöga säger om Trollsländan:

Du har en stor andlig gåva – använd den. Min gåva till dig är att ha en stark intuition.