Fastighetsadministratören skickar ett av sina evinnerliga inspelade meddelanden. Jag AVSKYR såna. Då måste man liksom dra upp volymen och som man såklart aldrig har på. Hitta en avskild plats att lyssna på skiten på så att inte alla grannarna ska höra det om det nu är någonting rysligt pinsamt han vill säga.

Det handlar om min hund. Att han skäller. Ofta. Alltför ofta. På fel tider. Folk kan inte sova.

Först gråter jag så klart. Det är jag ju bäst på. Sen analyserar jag det hela.

Vaddå kan inte sova? Hunden ligger hela natten i mitt rum och snarkar ibland så att jag knappt kan sova. Kan han verkligen snarka så högt att grannar hör det? Nä, knappast.

Förresten så talades det om skällande. Som om han var den enda hunden i huset liksom. Klart att han är privilegierad med trädgård och att han kan traska ut utan att behöva ta hiss och så. Men ändå…

Sönerna som redan brukar gå ut och banna honom när han inte slutar skälla blir precis lika arga som jag och vi bestämmer oss för att hålla hunden inne mellan 14-16 (vilotiden) och kväll till tidig morgon. Mer kan vi inte göra. Vår hund lyssnar liksom inte på snack om att hålla truten för husfridens skull och sånt.

Tänker igen att jag måste ge mig av härifrån. Dra. Det verkar som ingen vill ha oss här.

Strax därefter tänker jag om. Jag har ju faktiskt hoppat in som yogalärare de tre sista torsdagarna. Och det var riktigt kul. Så sant det där med att man lär sig genom att lära ut. Att dela det man tycker om är också fantastiskt roligt. Tankarna går till vidareutbildning…som om jag hade råd med det. Ha ha ha! Sen kanske…

Så får jag ett meddelande från min lärare som jag vikarierat för. Hon kommer att betala mig med massage. Mmmmm!

Exakt vad jag behöver just nu.

Flykten är tillfället uppskjuten. Igen.

Ger mig ut med hunden. Hittar vackra höstfärger. Leker lite med filter.

Då blir allt ännu lite vackrare.