Härom kvällen tog jag upp det igen med killarna. Min plan.

Några dagar innan hade jag frågat dem var de ser sig själva om ett år. Båda körde igång med en hel massa trams och klyscher typ; ” jag ser mig sjäv som en mycket bättre person” och ” jag ser mig själv susande fram i en lamborghini med pengar utstickande ur öronen”.

Så det stannade i skratt och förvisso en rolig kväll, men den tog mig inte in på ämnet jag ville.

Börjar därför med att säga att jag uppskattar mycket den uppsluppna stämningen, som blev till den kvällen, men att jag gärna vill säga min grej i största allvar: att jag om ett år ser mig själv i Sverige. Att jag inte längre ser någon framtid för mig här. Att jag gärna vill vara mera med morfar. Att hunden ska med.Att de ska känna sig fria att välja om de vill vara kvar här eller följa med mig. Att de inget behöver bestämma nu. Att de kan komma till mig med vilka tankar som helst. När de vill.

De lyssnar färdigt i tystnad. Sen säger de att de förstår. Och klart att hunden ska med. Han gillar ju kyla bäst.

Jag andas ut. Har ju länge tänkt att de kanske ska vända upp och ner på allt. Tycka att jag är en egoistisk skitmorsa…

Kvällen efter får jag en spontankram även av min äldste och minst krambenägne son. Bara sisådär.

Bara det!!!

Ja, bilden är gammal. De ser lite annorlunda ut nu.

Fast jag gillar denna bild så mycket ❤️

Den är så mycket mina killar när de mår bra.

Vi får se vart detta leder. Rustar mig själv med stort tålamod och jobbar vidare mot mitt mål.

Fast nu känner jag mig mycket säkrare på vad jag vill på riktigt.

Det hjälper att dela.