Rätt att få vara sjuk

Vad är det egentligen för fel på mig?

Det tänker jag när jag trots att jag ligger på sängen och försöker komma igen efter en hostig natt och dag, när tanten från dagiset ringer och undrar om jag inte kan komma ändå och ersätta tjejen som har ont i ryggen och jag säger; ja.

Ligger kvar på sängen och hör hur sönerna smågnabbas i köket där jag bett dem skala potatis för jag orkar inte. Tänker nej, men har svarat ja. Igen. Fy på mig!

Jag tror aldrig att jag är sjuk ”på riktigt”. Jag har sällan feber och inte heller nu går tempen över 36, 5. Därför gills det inte. Något jag blivit itutad som barn. – Nä du försök inte, du har ingen feber och kan gå till skolan i morgon med! Minns det som en ouppnåelig dröm att få ligga hemma i sängen och invänta lärarungekompisen som återbetalde alla de gånger jag tvingats gå med läxor till henne där hon studsade glad runt och åt godis för fullt. När jag äntligen hade feber var det sportlov/jullov/påsklov eller bara vanlig helg och ingen som ens märkte det innan jag var igång igen. Dessutom missade jag alla roliga aktiviteter som pågick då. Blir fortfarande sur när jag tänker på utebliven skridskoåkning på ”riktig” konstis och sportlovsfilmer på kommungården.

Antar att det är därför det sitter i så. Kan liksom inte erkänna ens för mig själv att jag behöver vila och att jag faktiskt är sjuk även utan feber. När ilskna tanken om den där tjejen som ville ha covid för att få vara hemma i tio dagar, nu alltså har ont i ryggen istället…mycket märkligt…, går över i ett ” ja men jag förstår det…dessa tjejer sliter ut sig. Finns inte ens en stege för barnen att klättra upp på skötbordet…en sån som vi fick installerad för över trettio år sedan i Sverige för att rädda våra ryggar” ja då tänker jag med en suck att jag får pallra mig dit ändå.

Sen blir jag utskälld av en kompis. Påminns om mitt veka jag som alltid har böjt sig för andras vilja och behov. Klart jag måste ta itu med det. Klart jag måste sätta ner foten.

Gör det. Tillåter mig själv att gå i ide om än partiellt. Ja, måste ju gå ut med hunden (han har gått med på att ibland gå med en utav sina människobröder…men om jag är hemma så…). Hans ögon kan jag inte säga nej till på något vis i världen. Där går gränsen. Där måste febern träda in på riktigt. Tror jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s