Jag vill inte falla i bitterhetens klor. Detta bestämde jag tidigt i mitt brokiga liv. Inte få den där snörpen på munnen och irriterade uttrycket som många i min omgivning har och hade.
Aldrig någonsin älta för mycket saker som gjort illa. Låta dem ta över.
Så svårt. Så galet jäkla svårt.
Igen upplever jag det som hände när min förste son var alldeles nyfödd för tjugo år sedan. En person ringer och säger att; om fem minuter är jag hos dig. Vederbörande bypassar att man kan stå i morgonrock med håret åt alla håll och knappt veta vad man heter för en osoven natts skull eller ibland flera galna nätter. Nu kommunicerar denne person dock inte med mig längre utan med sönerna som ju inte längre är några bebisar. Dock är känslan likadan. Att man stormar in för att man anser sig ha rätt till det. Ger fan i andras rättigheter och privatliv. Jag låser in mig i sovrummet (mitt rum som en tonåring). Låtsas att jag inte är där. Sönerna säger att jag ”håller på med mina yogagrejer”.
Igen kommer den kamp mot bitterheten till mig när en annan person frågar om hen får komma och byta sina vinterkavajer mot vårkavajerna nu. Alltid genom sönerna givetvis. Hur kan jag kräka min ilska över att min advokat som först sa att ” jamen han får väl hänga allt i garaget om han inte har plats i sin lägenhet” sen ändrade om allt till ”jamen han betalar ju allt i tid”, över mina barn. Hon, den där hittepåvännen, låtsades liksom som om det inte finns regler och lagar för detta. Att den som tjänar minst ska få av den som tjänar mest. Han är en duktig ponke ju. Klappar på axeln på det.
Försöker verkligen finna mig i detta och tänka att det finns ljus där längst bort i tunnel. Att om jag sen skulle råka genomföra min plan skulle kunna bli den som tar igen all förlorad egenekonomi och dessutom kanske blir betalningsskyldig (jösses, det hade jag inte tänkt på!). Framförallt är det ju ett eget liv som hägrar.
Söker stöd i meditation, samtalsterapi på jobbet, yoga och musik.
Hittar till Florence & the machine. Har dissat dem lite då jag ogillar Florence vibreringar.
Sen hör jag denna;
Texten alltså!!!
Pranayama i Rom 
Och jag fullkomligt älskar Florence. De här nya låtarna är dunder och jag ska faktiskt gå på festival i Stockholm i juni bara för att få se henne. Hennes vibrato fick mig att gråta när jag var konsert för några år sedan.
Sedan är jag helt med dig i att välja bort bitterheten 💪🏻 Du är på väg! Heja dig ❤️
GillaGillad av 1 person