Jag fick inte jobbet i Malmö. Eller rättare sagt, jag kom inte vidare i uttagningsintervjuerna.

Först sjönk jag som en sten. Grät såklart. Är ju världsbäst på det.

Sen fattade jag ju att en intervju online på långa vägar kan tävla med att ses på riktigt. Energin, hur man rör sig, allt spelar ju in.

Det hade ju varit bra om jag fått ett jobbkort att vifta med. Måååste åka ju!!!

Fast sen kanske det är bra att jag inte måste störta iväg till ett visst datum. Har tid med inskrivning, boa in hund och mig själv. Fixa med saker…

Synd är det såklart ändå.

Nåväl, detta är sånt som rör sig i min arma skalle när jag slickar både nya och gamla sår på en liten strand på Ischia.

Tyck gärna lite synd om mig. Ha ha ha!!!