Ni får inte tro att jag sitter här och gråter…eller jo, jag gör ju det med. Det är min specialitet. Dessutom är jag en spretig människa så jag kan mycket väl gråta ena stunden för alltings jävlighet och i nästa för att jag blir rörd till tårar av mina ljuvliga yoga/hund/svensk och italiensk-kompisar som stöttar mig fantastiskt mycket.

Sen hör jag en bra låt och måste dansa. Sen kommer jag på mig själv att jag googlar på Ischia igen. Sen gråter jag en stund igen. Sen skrattar jag högt åt mina roliga sköldpaddor och hundens förvånade min när de bara går rakt på honom där han ligger i gräset. Hunden tittar på mig som om han vill att jag ska hjälpa honom och sen flyttar han på sig till störiga sköldpaddans stora förtret.

Det får mig att tänka på de där fiskmåsarna jag såg på en promenad på Ischia.

Så självklara. Så kaxiga.

De bara lyfte en stund när man traskar förbi och sen tillbaka igen på muren.

Så cool vill jag också bli. Flaxa upp lite och sen dimpa ner precis där jag vill vara.

Kanske inte i september…men i oktober kan vi väl säga…eller?