Sitter länge framför skärmen varje dag. Skriver inget. Kan inte. Tänker lägga ner igen. Skrota bloggen. Så tänker jag minst en gång om året ju. Inget nytt.

Ser liksom ingen mening med det längre. Kollar bloggar jag följt. Många har inte postat på månader. Andra har samma saker som kommer upp igen och igen.

Och så jag då. Gnällkärringen. Jag ser det. Tycker inte om det. Vill inte vara sån. Var fasiken är den där krigaren med skalligt huvud som gick ut med att hon tappat allt håret men the show must go on?

Hon gråter sig igenom inlägg efter inlägg om gammalt skit och oförätter i ett kryptiskt, ointressant gnissel.

Ja, det finns massor att gnälla om. Hunden blir sjuk. Inget allvarligt men det är alltid galet när ens pälskling blir dålig och kissar blod. Ett beslut kanske måste tas med deet. En storm bryter ut hemma. Inte heller det nytt. Bara tröttande och sorgligt.

Och så värmen. Den galna obarmhärtiga värmen som inte vill släppa taget om oss. Tror att jag svettas ut hjärnan också. Rom är olidligt i hettan. Värre än någonsin.

Se där; fru pipsson kör igång igen!!!

Sluta! Ta en promenad. Ha ha ha, säger hunden. Möjligtvis tidigt på morgonen när asfalten inte kräver teflontassar.

En morgon hamnar vi igen på backen som brann. En gång och så efter några veckor en gång till.

Första gången:

Andra gången:

Kanske är det som man alltid gjorde förr och kanske gör fortfarande; bränna marker och skogar för att nytt ska ta plats. Nu menar jag inte alls att det är okej när människor förlorar sina hem och saker. Nej, kontrollerad eld såklart. Missförstå mig rätt!

Ja, kanske är det detta jag håller på med. Bränner skiten för att jag ska komma ut ny. 

Nej, ni behöver inte oroa er. Jag tänker inte bränna något på riktigt. Bara plocka bort sånt som inte gagnar mig längre. 

Och ”min” trädgård bränner sig själv bra nog ändå. Trots att jag vattnar som en tokig.