varför får man inte det när man vill ha det?

Det vill säga; bums!

Ja jag vet mycket väl att jag beter mig som en förorättad femåring som inte får godis bara för att det inte är lördag. I det fallet är det sockersuget som bestämmer.

I detta fallet är det att jag vill bli av med vätskan i min buk som trycker på och gör ont.

På lördag, står det på pappret, kan jag hämta svaret. Inget sa teknikern mer än det jag absolut inte vill höra.

Strax innan de plockade ut mig från datortomografin stack han in huvudet och frågade var jag hade haft tumören och om det bara var i bröstet.

Det rör såklart upp. Blandar runt i en soppa som jag lyckats stilla ganska bra.

Uppför mig hyfsat och kör hem kompisen, som hållit mig sällskap. Hon försäkrar mig om att de säkert frågar fall de skulle behöva titta närmare på något mer. Inget konstigt med det.

Sen hinner jag inom dörren och där kommer floden. Sonen tröstar mig. Allt har rasat igen. Fast jag inga svar fått än har jag i mitt huvud bestämt att jävulskapet är tillbaka.

Vill minnas en utav de där undersökningarna efter alla behandlingar. De sa direkt att; detta ser bra ut.

Här sa det inget. Alltså är det fel fel fel.

När jag kryper gråtande runt på min säng för att hitta en position som jag kan sträcka ut min värkande rygg i utan att stöta magen så säger sonen: – Men mamma, du har ju tagit dig igenom värre saker än detta. Du ska nog klara detta med.

Ja, sant ju.