När jag ser tillbaka på dessa, nästan, två månader som gått sedan jag börjat med medicinen har jag inte varit ledig en enda vecka från sjukhusbesök, provtagningar eller andra undersökningar.

Nu senast har tandläkaren lagts till.

Igår fick jag visdomstanden uttagen. Det gick lätt som en plätt. Fortfarande chockad för det.

Har ett minne från tolvårsåldern då drog de ut en tand strax innan jul, jag skulle ju inte missa skolgång sgrunt!, hur gruvligt ont det gjorde trots bedövning. Förstörde hela julen för mig och själva utdragningen tyckte jag tog timmar.

Detta gick på en knappt en timme med bedövning och att vänta på recept efteråt. -Ja, vi har gått framåt, sa sjuksköterskan där jag satt i stolen och sköljde ner värktablett, cortisontablett och antibiotikatablett och undrade hur det kunde gå så fort.

Med den andra tanden vet de inte riktigt hur de ska göra. Två är möjligheterna; 1. dra ut hela tanden, men det gillade inte denna tandläkare då det gjorts en så fin krona på min tand (kostade också kan jag säga). 2. gå in från inre gommen och ta ut den där lilla bollen infektion som bildats, fast det är en lite besvärlig metod.

Men det är en annan tandläkare som är specialiserad på det och honom får jag träffa på måndag när jag ska dit och ta stygnen.

Inte vet jag om de kommer att hinna till nästa fredag då jag hypotetiskt sett skulle få min första eller enda dos, har inte riktigt förstått det, av medicinen som ska rädda mina stackars ben.

Jag kan bara lita på att allt blir som det ska.

Nästa vecka ska jag dessutom göra EKG och ta blodprov.

Det är tröttsamt att vara sjuk.