Som vi bygger upp tankar om oss själva för oss själva och med hjälp av andras icke tillfrågade bistånd.

Själv har jag alltid haft iden om mig själv som världens största klumpmaja. Ingen kontroll över min kropp. Saker bara faller i min framfart där mina långa armar svänger till utan att ha blivit ombedda. Jag slår i skallen i den där skåpluckan som jag förvisso öppnat själv men ändå kommer som en blixt från en klar himmel där jag reser mig upp eller beräknar avståndet helt åt skogen då jag går förbi (krockar ständigt med fläktkåpan när jag ska kolla grytor på spisen).

Om man sen lägger till saker man får höra från andra som att; ”hon kunde ha skrivit snyggare skrivstil i din Mina vänner bok” (overheard och registrerat i mitt elefantminne för länge sedan. Trodde att tanken vara det man skrev inte hur…eller?), ”du kan inte ens göra en paj snygg” (ni vet när man lägger de där, som man tycker själv, fint utskurna gallerna över innan eländet åker in i ugnen…förövrigt också registrerat i ovan nämnda elefantminne) eller ”titta inte på mobilen medan du går för då ramlar du igen som du gjorde 2017” alltmedan vederbörande, som ju kan i allra högsta grad, går och spelar ett spel samtidigt på mobilen (här har elefantminnet klart och tydligt en bild av noll mobil uppe då hålet i gata uppenbarade sig alldeles av sig själv vid tillfället som nämns 2017).

Att man är osmidig hjälper inte till för att göra en smidigare bara för att man får höra det från så kallade experter.

Yogan hjälper. Jag har blivit smidigare. Jag kan fortfarande slå huvet i skåpdörrar och dutta till bilen i garageöppningen fast det händer betydligt mera sällan än vad det gjorde innan.

Jag ger till och med pajen lite mera tid och kärlek…när jag nu får för mig att göra paj. Är mera mindful. Kanske blir det inte något i masterchefklass, men helt okej ändå.

Min kroppsmedvetenhet verkar inkludera bilen också. Eller så är det körvanan kanske. I många år tog jag mig fram med bussar. Klart att om man inte tränar blir det inget bra. Det vet ju alla.

Det är ju inte bara min klumpighet som definierar mig. Det kommer för mig när jag en kväll med minstingens hjälp drar ut en minitagg ur hundens tass. Sonen har reagerat på att han haltade. Jag ser att han tuggar frenetiskt på sin tass. Medan min son håller hunden i famnen (tur att han är lättviktare!) letar jag igenom tassen och känner taggen samt drar ut den. ”Wow, säger sonen, drog du ut den bara sådär?” Ja faktiskt är jag först lite förvånad själv. Sen minns jag när jag jobbade på dagis i Sverige. Alla kallade på mig när barnen hade små taggar i händer och fötter. Det var min superpower. Jag bara hittade och drog ut. Ofta med pincett. Ofta hann barnen, som med annan personal skulle ha gråtit och ormat sig, inte reagera förrän plåstret satt på (obligatoriskt på barn. Hunden bryr sig inte.)

Så jag tvingar mig själv att faktiskt tänka efter där jag fått positiv feedback och det blir ju en del; att jag för lugn med mig, att jag är glad fast allt verkar skita sig, att jag har mitt eget sätt att skapa på även när jag kopierar (vem gör inte det liksom?…jaha, inte…nåja) det allra bästa är att jag kan lägga till saker med åren. För jag testar saker. Gör sånt jag aldrig gjort. Det är ju där man upptäcker att man är så mycket mera än den där elefanten med oerhört minne för oförrätter.

Även elefanter är så mycket mera.

Därmed inte sagt att de inte knockar ner, vid ett bra tillfälle, den som gjort/sagt oförrätten om ett tjugotal år.

Akta er bara!

🐘😉