att det finns en anledning till att man skrivit sånger om blåa måndagar även om jag inte direkt har det där med att jag måste iväg och producera precis. Idag känns det verkligen som jag borde det. Fast jag inte har den orken.
Jag förstår att kroppen inte tar hänsyn till när det är fel tillfälle att köra igång ett tennisarmsprojekt på någon som aldrig spelat tennis i hela sitt liv och ej ämnar börja nu heller. Att denna lekamen bara struntar i att jag måste städa och greja för om en exakt vecka dimper det ner två glada kompisar från Skåneland som jag ska ha kul med. Fast jag vill ju inte att de ska landa i berg av hundhår och annat småskräp som samlats sen senaste dammsugningen vilken orsakade armontet.
Jag förstår att jag måste älta det där onkolog-mötet förförra torsdagen lite till innan jag är klar med det.
Jag förstår att man måste ha lite hands-on lektioner för läkarelever emellanåt. Jag till och med tycker att det är bra att de får vara med och trycka på min numera vätsketomma buk och mitt stela bröst för det är inte alla läkare som ens rör vid sina patienter och där tror jag man missat något oerhört viktigt i läkarutbildningen. Jag förstår så bra allt detta men får ändå en chock när undersökningsrummet är fullt av folk som stirrar på mig och som lyssnar när jag stammar fram hela den historia som jag gärna skulle vilja lägga ett lock på. Vill inte tillbaka till kräkningarnas-, krypandets- och smärtans- tid. Det rör upp så mycket som inte går att sudda ut med onkologens positiva påpekande.
Särskilt inte som han inte gör minsta lilla ändring i min medicinering eller säger något om att göra det heller. ”Vi fortsätter så här” kläcker han ur sig, med ett stort leende. Han är nöjd med mig. Jag är ett bra exemplar. Jag skulle kanske ha kunnat kläcka ur mig något annat om detta varit för tre år sedan men istället går jag tom och ledsen därifrån.
Jag förstår att jag borde dansa. Allt är bra ju. Ändå…
Jag förstår ju att det är bra såhär fast jag tvingas fortsätta att åka dit varje månad, äta mina mediciner och ligga i alla röntgenapparaterna flera gånger om året.
Kanske att jag rentav förstår alldeles för mycket…
Pranayama i Rom 
Mycket att processa ändå låter det som ♥️
GillaGillad av 1 person
ja så är det! ❤
GillaGilla
Hej Marika! Kroppen kör sitt eget race, minnena från sjukhuset dröjer sig kvar, och samtidigt finns vardagen där och knackar på med dammråttor och kompisbesök runt hörnet.
Att bli sedd som ett “bra exemplar” kan nästan skava när det inte riktigt matchar hur det känns inuti. Och mitt i det ska man bara fortsätta… ta mediciner, gå på kontroller, leva livet.
KRAMAR TILL DIG!! Anna
GillaGillad av 1 person
Tack! Kramar tillbaka!
GillaGilla
Tänk att vi (nästan) alltid är så förstånde. Är det för att vi är svenskor eller för att vi är kvinnor, jag vet inte…
Jag vet ju inte heller exakt vad du har gått igenom eller går igenom men jag tror att det ligger åt samma håll som den erfarenhet jag har.
Jag är inne på mitt 5:e år med medecinering men det var först i fredags som jag förstod att jag har aldrig låtit min kropp känna eller min hjärna bearbeta vad som faktiskt har hänt. ”Äsch det var väl inget, jag behövde ju inte ens cellgift…”
Kanske inte, men jag har ju iallafall varit med om en händelse som gjorde att jag behöver ta läkemedel i 5 år…
Nu är det slutförstått för min del, iallafall om det kostar för mycket energi eller tar på min hälsa. Ibland får man tycka till utan att känna sig svår eller besvärlig. Jag har, som tur är ett gäng fina läkare som jag bara träffar en gång om året.
Och det där med städning, jag tror dina kompisar struntar i lite hundhår så länge de får träffa dig! Det kommer att bli toppen ändå!
GillaGillad av 1 person
Jag åkte på cellgift för 14 år sedan och för 3 år sedan var eländet tillbaka fast då blev det tabletter i minst 3 år möjligtvis 5 eller för alltid om man börjar lyssna på andra medsystrar…
Visst kommer det att bli toppen även om jag inte får det tipp topp. Det vet jag ju egentligen.
GillaGilla