Det måste jag göra.

Varje gång jag tar mig ner i centrum skriker hela min själ att jag inte vill vara här.

Rom må var den vackraste staden i världen…eller…bland de vackraste städerna men det är en bullrig, hetlevrad och omöjlig stad att ta sig fram i. Både med bil och med kollektivtrafik.

Jag behöver natur, vatten, vatten och vatten.

Men framförallt behöver jag lugn och ro.

Inte förknippa lugnet med surrande luftkonditioneringar dygnet runt eller några festande nattsuddare som stannat kvar i parken här nere och tycker att hela kvarteret bör höra detta.

Jag vill UT härifrån.

Ber AI göra mig en bild som visar hur jag skulle vilja ha det om jag stannar här i Italien.

Det var oerhört svårt att få till det med ett litet hus.

Enligt fyrkantiga robothjärnan är detta alltså ett litet hus.

Nåja, med italienska mått mätt då…

Det ser förstås jättemysigt ut. Lagom avstånd till havet. Lagom ensligt.

Sen letar jag på pexels fria foton och då blir det den där röda-drömstugan som vinner.

Fast den ligger lite för nära vattnet…tänk om svallvågorna kommer hahaha!

Måste jobba med mitt katastroftänk.

Det hade jag inte förr. Var kommer all rädsla från?

Det ser lite ut som en klubbstuga om jag ska vara ärlig men en kan väl bo i en sådan också. Eller hur?

Det sägs ju att om man börjar med att skicka ut lite såna här tentakler så en vacker dag så finns det man letar efter där framför en.

Den där dörren som bara öppnas.

En gång har det fungerat i alla fall…eller kanske mer än en gång.

En gång minns jag ju speciellt och har skrivit om den här.

Jag kan ju alltid försöka åtminstone.