Strax innan lunch kom jag överens med P och K , som hälsade på mig i Rom i början av maj i år, att vi skulle ta oss en tur till Kabusa för att se Lars Lerins nya utställningshall.

Sonen ville följa med så vi åt lunch och drog iväg.

Konst har en förmåga att väcka saker i en.

Någon blev rysligt arg av den.

Jag måste säga att jag tyckte om Lerins målningar.

Särskilt, och nu hör jag hur ni suckar, fågeltavlorna.

Han känns ibland lite mörk, Lerin, och det var det någon annan som gillade bäst.

Det är ofta som om han ser saker inifrån och ut. Genom ett fönster.

Det tycker jag mycket om.

Lerins konsthall gästar även Lena Cronqvist just nu men den kändes som en spark i magen. Jag klarade inte ens av att ta bilder där. Den gav mig bara otäcka känslor.

Vi stannade och åt en glass innan vi körde hem för vi hade alla annat för oss på kvällen.

Dvs jag har en så upptagen far, som kvällen innan spelat med sina dragspelare i en kyrka nära Kristianstad men där fått skjuts av en annan spelare, denna kväll var det dags för Durgriparna (hittat på google/AI: är en skånsk 14-mannaorkester och ett glatt spelgäng som underhåller med klassiska tvåradiga dragspel, sång och musik.) som han ackompanjerar med sin bas i Södra Åsums Kyrka, Sjöbo.

Jag körde honom dit, lämnade av honom och hans grejer, gick en runda i en affär inne i samhället och körde sen dit strax innan det skulle starta kl 19 och till min förvåning kunde jag inte sitta långt framme. Det var ett trettiotal personer där…trots Tommy Körberg på Sövde-arenan.

Ber i förväg om ursäkt för skakiga videos.

Ville bara få med lite av musiken.

Det var kraftfullt.

Medan far plockade ihop sina pinaler gick jag runt och tittade på den konstutställning som pågår även där.

Det var lite olika lokala förmågor, vad jag förstod.

Läser om detta i tidningen senare.

Tydligen missade jag några urnor också.

Och ikonerna trodde jag att jag tagit bild på.

Tji fick jag.