är en speciell sorts människa. Stundtals fullständigt odrägliga. Ungefär som småbarnsföräldrar som jämför bajsblöjor och vilken mat som funkar.

Vi, hundägare i detta fallet, hoppar av glädje vid första bajskorven gjord på promenad och skriver till alla vänner om detta så fort bajset är upplockat och kastat. De båda hundarna synkar till och med bajsandet en dag som får glädjen att skjuta till stjärnorna nånstans. Inte bara bekräftelsen att de funkar tillsammans men man sparar även på bajspåse.

Vi skriver bajs alldeles för många gånger i ett blogginlägg.

Vi förundras minst hundra gånger om dagen att det gått så bra med gamla hunden och nya att vi upprepar och upprepar det till leda.

Vi tar bilder i tid och otid och skickar runt till alla för att visa vilket litet underverk vi har hemma. Som om vi tillverkat underverket själv. Som om det var vi som skapat stora, bruna, varma ögon, mjuk päls och fantastiska sammetsöron.

Vi vill gärna att hela världen ska veta om detta underbara som hänt oss och det kan råka att komma bilder och uppdateringar till folk som inte alls är intresserade eller kanske är kattägare. Ja, för kattägare ingår i en kategori för sig själva. Mera reserverade liksom.

Om man inte har både katt och hund förstås…

Vi tvättar och droppar hundögon och är såååå tacksamma att man har lätthanterliga hundar i detta fall (Wish drar gärna förstås) för de har ju såklart fått ögoninflammation båda. I samma veva som vi skulle transportera båda hundarna till veterinären, min son och jag, snappade Scott åt sig Wish’s hjärttablett och svalde den innan jag hann stoppa honom. Här går vi inte in på vem som panikade där för anklagelserna går åt båda hållen men jag visste ju det som veterinären sen bekräftar; det är ofarligt. Tabletterna är typ aspirin. Det var i allafall ingen rolig kväll.

Vi delar ut godis och försvarar vårt beteende med ”positiv förstärkning” för det har vi sett på alla dessa videor som kommer upp i vårt flöde så fort vi sagt ordet valp.

Vi funderar på att ringa faster hundtränare för råd om att få en valp att äta ur egen skål samtidigt som man håller borta den äldre hunden som gärna ”hjälper till”. Fasters praktiska råd. Sen tänker man att man inte ska störa…fast det kan möjligen tänkas om igen.

Vi har ännu dimmigare hjärna än med mediciner och ålder tillsammans så därför blandar vi ihop torsdag med fredag och sätter därför in ett Fredagsträdgård på fel dag. Ingen av alla de artiga bloggläsarna kommenterar detta. Tack för det! Vi märker ju det själva när vi kommer till sans och inser att fredag är i morgon. Fast på mobilen går det inte att ändra så felet får kvarstå. Dessutom är det sent på kvällen.

Vi videopratar med P när lille Skutt som alltid sitter på min fot lyfter sitt högra öra för första gången. Det blir därefter ett samtal om att han kanske reser sina öron efter hand som han känner sig trygg. Som det osynliga barnet. Osynlige Skutt.

Vi tänker att han kanske bara försöker förstå att han inte måste lära sig bara människospråket i detta land utan också det där märkliga matte byter till ofta per telefon. Hjälp han måste bli trespråkig!!!

Ja, vi är ena tokiga ena och ni som inte förstår får helt enkelt stå ut med oss. Eller scrolla vidare.

Och sen lyfter Scott sitt öra gång på gång.

Han blinkar till och med.

Det måste hela världen få veta.