Det är längtan som driver oss.

För oss fram.

Just nu ser jag mest fram emot att de tar bort den här störiga skenan jag har på fingret.

I min kaxighet tror jag mig kunna göra allt och kör på så det ångar. Då säger handen stopp. Blir trött och börjar värka och sticka. Särskilt på natten.

Det är vansinnigt irriterande att inte kunna göra saker.

Därför längtar jag.

Tillbaka till det vanliga.

Bara det…eller kanske att förkylningen som visat sig vara allergi också drar åt skogen…

Är det för mycket?