Just nu ser du precis lika grå och tung ut som igår. Fast jag kan ju ha fel. Förresten så är du inte alls så svart, grå och tung som i Sverige. The italian way är lite mera easy. Klimatet lite mjukare.

Jag tar några bilder från flygplanet på vägen tillbaka. Fångar mellanlandet där jag befinner mig. Varken Sverige eller Italien. Varken svart eller vitt. Varken hit eller dit.

Mittemellan sitter jag och skriver. Lyssnar också på Mia Skäringer. Just nu sjunger Freddy Wadling. De rör mitt mellanrum. Shit! Det var inte alls det jag skulle fånga i mitt hoppfulla, positiva inlägg  på det glittrande, nya året. Inte alls!

Det jag ville ha nerpräntat var just det där som jag vill ha i mitt 2018.

Istället blir det hela tiden  saker som jag inte, på något vis, vill veta av som kommer upp. Sånt jag inte gjorde. Gammalt skit som borde flyga bort nu. Försvinna i horisonten. Istället stannar det kvar och skymmer sikten.

Kanske är det så att jag ska vara kvar där i mellanlandet lite till. Där lite ovanför chokladtopparna med grädde. Ovanför land som ser inrutat och perfekt ut, men egentligen är fullt av fallgropar och fullständig kaos.

Ja vet ni, jag stannar där lite till. Innan bråktonåringarna vaknar. Innan jagvetbäst dyker upp. Innan jag måste sätta mig ner med jobbplanering. Ta i tu med livet.

Hörrni, jag skiter i detta nu! Lyssnar färdigt på Mias underbara vinterprat och låter bli att bestämma idag.

Guppar runt mittemellan. Lite till.

Gläder mig åt att jag ska hämta min fyrfota bebis i morgon.

Så får det vara.