tänker jag att jag målat in mig i ett hörn igen.
Att allt det där badandet, jag hade tänkt, inte blev av är för att jag spontant plockat hem en valp.
Att jag inte kommer att flytta härifrån för det är ingen som hyr ut ett litet hus med liten trädgård till en med två hundar och tre sköldpaddor.
Att Scott för alltid kommer att vara den räddaste av rädda för alla förbaskade ljud den här stökigaste av alla städer producerar och att jag därför är dömd till racerrundor som slutar här hemma. Instängda för evigt. Amen.
Ska jag försöka vända på det?
Kan jag leta mera intensivt efter stället jag drömmer om nära vatten?
Kan jag fråga hur vänner med djur, som redan har flyttat ut, gjort?
Jag kan testa att åka ut någonstans med den här lilla Skutten och se om han kanske gillar det bättre ute på landet….jag hoppas ju såklart att det ska vara så…
Igår försökte jag igen med att gå ut på eftermiddagen.
28 grader tänkte jag kunde gå.
Wish hakade på men bromsade efter porten.
Lämnade honom hemma och tog med mig Scott.
Försökte göra det mera skoj. Lockade med lite godis. Sprang lite.
Det funkade. Han följde med mig till Mimosaparken utan alltför många inbromsningar.
Vi hade tur och det var inte mycket folk där.
Bara ett gäng som städade parken.
Vi gick ett varv i racerfart. Skuttet har ingen lågväxel och det blir i sig svårt när Wish är med för han kör bara i ettan nuförtiden. Jag har tagit bort stegräknaren på telefonen för den gjorde mig bara deprimerad. Vi går liksom aldrig så fort, Wish och jag, att det räknas som promenad ens.
Efter rundan hittade jag en bänk i skuggan där vi satte oss för att varva ner.
Först var Scott lite orolig. En utav gubbarna som städar skulle prompt städa runt vår bänk. Jag tror aldrig jag sett så lite skräp där och nu roterade gubbskrället runt oss med sin griptång i jakt på minsta lilla plastbit till min valps förfäran.
Sen blev det lugnt. Gubben lockades iväg av andra möjliga dumpningar.
Ett par med en hund kastade pinnar till den längre bort.
Vi satt en bra stund. Jag småpratade med min hund. Förklarade att eftersom jag gillar denna park tycker jag att det är mer än rimligt att han vänjer sig vid att detta är en möjlighet till trevliga möten.
Inte vet jag om han förstod men utgången ur parken blev lite lugnare. Han till och med nosade lite på marken som en hund ju ska göra.
Efter kyrkan fick han dock eld i baken som vanligt. Hög igenkänning och;- där uppe bor vi!!! Så det gick i 120 igen.
Ja ja, jag gillar ju att vara hemma också.
Hemma hos tröge storebrorsan.
Go’morron Marika! Det är en tjusning att på landet vid havet. Drömma är gratis! Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig… men det kan ju bli bra ändå.
KRAM till dig! Anna
GillaGilla
Ja för det mesta är det ju så jag tänker att det blir bra ändå. Kram tillbaka
GillaGilla
Med stort tålamod och mycket kärlek så kan man nå långt när det gäller hundars beteende. Jag hade valt att belöna hela tiden på vägen till parken och även där. Har han någon favoritleksak som kan hänga med för att göra det extra roligt, att han förknippar parken med trevligheter. Vet att där får man något gott eller gör något roligt med matte. Sedan är det säkert så att det tar sin lilla tid men små framsteg är också framsteg. Som man säger, Rom byggdes inte på en dag 😉 Förhoppningsvis finns ditt lilla hus någonstans. Det borde väl inte vara en omöjlighet även om du har djur.
Våra hundar är riktiga lantisar så när vi hälsar på sonfamiljen i Stockholm blir det verkligen en ny miljö för dem och en miljö de inte alls är vana vid. En trottoar med mycket folk får dem att tro att det är party på gång!
Kram
GillaGilla
Ja men han får godis hela vägen men när han kommer in i någon sorts panik så till och med spottar han ut det om han alls tar emot när det är så. Jag har äntligen hittat en leksak som passar honom…kanske jag ska försöka ta med den…Ja det är det små framstegen som gör det. Idag kom vi bara ner för backen. Det var liksom tvärstopp. Inga godisar i världen funkade. I morgon är en annan dag. Lite kul med hundar som tänker party med stadstrottoarer. Denne lille lantisen tänker ju världens undergång. Kram
GillaGilla
”Kan jag leta mera intensivt efter stället jag drömmer om nära vatten?
Kan jag fråga hur vänner med djur, som redan har flyttat ut, gjort? ”
Jag tror ganska bestämt att svaret på de frågorna är Ja!
GillaGilla
Tack!
GillaGilla
Hej Marika!
Jag kan helt och fullt relatera till dom där känslorna. När man har djur ger det oss så oerhört mycket kärlek och glädje, men visst kan det också komplicera livet.
När lilla Jafi kom till oss nu mitt i spanska högsommaren, mitt i storstaden, var han helt blockerad på promenaderna och jag oroade mig jättemycket. Hur ska detta gå? Nu är det som att han aldrig har bott någon annanstans, temperaturen är nu dessutom lite svalare och han älskar att gå på promenad ihop med tjejerna. Vi tränar på hundmöten med andra hanhundar, då han aldrig hade träffat hanhundar innan han kom till oss, bara tikar. Det går också bättre och bättre, särskilt med godis 🙂 Nu har det ju också gott lite tid efter kastreringen så han har landat i det också. Mitt mål är att han ska ignorera dom helt som oftast tjejerna ju gör.
Att hyra bostad med djur är inte heller alltid det lättaste men det går definitivt. Oftast handlar det om kemi och kontakten med ev uthyrare har vi märkt, så var det ju när vi flyttade till den här lägenheten vi hyr nu, då hade vi också två hundar.. guiris (utlänningar) dessutom 😉 Jag tänker att ett hus på landet också kanske är lättare att hyra med djur, än lägenhet i stan som det oftast är högre tryck på gällande efterfrågan.
Snart kommer nog lille Scott uppskatta promenaderna i parken han också, det är jag säker på. Och det där lilla huset vid vatten finns nånstans för dig, absolut!! ❤
Stor kram!!
GillaGilla
Tack! Så skönt att det funkar för Jafi nu. Här funkar det ju inte med godis när han kommer in i panik som han ofta gör fortfarnde. Tror också att det är lättare på landet men ser att vissa accepterar bara en liten hund. Nåja, hittar nog rätt så småningom.
Kram
GillaGilla
Det verkar inte vara lätt, det där att forma om någon. Det funkar väl aldrig egentligen. Vägen till att lyckas handlar nog alltid om att hitta styrkan i den andre. Det som de tickar för och där man kan mötas. Jag tror att Lille Skutt kanske är en sådan som bara behöver lite mer tid för att upptäcka att världen inte är så farlig som han tror. Och trägen vinner.
Det där med att du längtar ut på landet – det är klart att det finns någon väg dit!!! Jag tror att chansen att hitta en sådan plats finns. Det finns så många djurentusiaster i världen, några av dem hyr också ut hus. Kram!!
GillaGilla
Jag vill ju egentligen inte ändra på honom. Han är underbar. Fast han lever ju inte ett bra liv om han är rädd för saker hela tiden, tycker jag. Tror ju att det är lugnare på landet. Kram
GillaGilla
Det känns som din längtan till vatten och en egen plats på landet är överhängande, självklart ska du agera på de där frågorna du ställer till dig själv. Jag har ju lätt till beslut och förändringar, men jag förstår ändå att det kan vara svårt. Du vet redan, men det är bara du som kan göra de där förändringarna du suktar efter. Kanske tänka tanken ”vad är det värsta som kan hända?” Ofta är det inte så farligt. Och du kan alltid ta nya beslut, varje dag, om så skulle behövas. Kramar
GillaGillad av 1 person
Ja så är det ju. Sen är jag kanske rädd för att förlora en del bekvämligheter också. Inte enkelt alls. Kramar
GillaGilla
Hur ser det ut med hus på landet i Italien? Var skulle du vilja bo? Var är priserna rimliga? I Skåne är Torna Hällestad eller Vomb eller Svarte platser jag skulle välja om det vore fritt val, men jag vet att man måste längre österut för att inte bli ruinerad…
GillaGilla
Det kostar ju mindre på landet här i Italien också. Jag skulle vilja bo nära havet. Fast kan även tänka mig sjö.Håller på att kolla upp sånt.
GillaGilla