Det är inte bara mitt minne som verkar ha fått sig en ordentlig törn utan även den där optimismen jag en gång lyckades frammana i även ordentligt svåra situationer.
Istället för att kavla upp ärmarna och säga; -okej det är bara två anmälda och en kanske till eventet på lördag men då kanske vi ska lägga in en växel till…Så står jag där med hängande armar och tänker att detta går åt pipsvängen.
Precis såsom det gjorde innan sommaren. Inställd sista gång och inställd avslutning. Det har aldrig hänt förut. Eller?
Jag vet inte om detta har med åldern att göra eller det är bara jag som är i en period av lägre än lägst.
Som tur är peppar en ung nytillkommen människa på. Drar i några trådar och på lördagsmorgon sitter jag där och sjunger med full grupp igen.
Allt det jag egentligen vet verkar ha försvunnit ut i världsrymden. Som att detta evenmang går i vågor och har alltid gjort. Det sa förra ledaren en gång då vi träffades också. Jag har även varit med om detta flera gånger under dessa 16 år jag har hållt i detta.
Ändå satt jag där och surade. Tänkte att nu är det slut.
Jag som brukar kavla upp ärmarna och säga att; – nu gör vi så här istället!
Är det dags att lämna över då?
Fast jag tycker det är kul.
Det är kul när jag lyckas uppmana känsla av att det kommer att bli bra.
Det bör jag försöka få till med valpen också för i gårkväll på kvällsrundan snodde han in mig så att jag föll i gatan. Sen drog han. Hem.
Fast han stannade halvvägs. Satt på trottoaren och väntade när jag kom haltande med Wish på släptåg och lät sig kramas.
Jag sjönk ihop innanför dörren och grät.
Det här måste gå.
Han kan inte få panik för allt och ingenting.
Om jag så ska ta honom till en expert.
Torkade tårarna, tvättade skrapsåren på knä och händer. Sen letade jag upp Wish som tagit sin tillflykt ute vid tvättställningarna. Fångade in Scott som sprang fram och tillbaka fram och tillbaka.
Nu killar, nu löser vi detta.
Åh Marika!! Hur lätt är det inte att tänka ”nu går allt åt pipsvängen”, trots att man egentligen vet att saker går upp och ner och att det brukar lösa sig på något sätt.
Och med Scott… åh, jag förstår verkligen att du blev helt slut och ledsen. Men han stannade och väntade på dig och sedan lät sig kramas. Det finns hopp där också. En sak i taget. Och kanske är det precis det vi alla behöver påminna oss om ibland… det behöver inte vara bra just nu för att det ska kunna bli bra så småningom.
KRAMAR till DIG!! Anna
GillaGillad av 1 person
Just det! Han stannade. Bara det!. Kramar tillbaka!
GillaGilla
Ta tag i den där lilla strimman av hopp. typ. Så fint med en ung nykomling med en hjälpande hand.
GillaGillad av 1 person
När man är nere på botten har man åtminstone fast mark under fötterna sa någon fyndig människa någon gång.
Jag vet hur det känns när man blir nästan överväldigad av motgångar. Då hjälper det att gråta lite, det gör det.
Hoppas det känns bättre idag!
GillaGilla
Ja det känns bättre. Fast nu har jag ju ont lite överallt. Idag tror jag ju på att det kan bli bättre.
GillaGilla
Ja du, inte är det lätt alltid, inte. Jag älskade din sista mening! Den uttrycker hoppet och det är det vi behöver frammana (och som är så svårt) i de tyngsta perioderna. Ibland får man ta i med hårdhandskarna istället för att hänga med armarna. Kalla in experter, det yngre gardet eller någon som är bra på att röja. Växla ner för att få mer kraft. Jag hejar på dig! Grattis till den fulla gruppen. Kram.
GillaGillad av 1 person
Tack! Det var ju kul och man måste koncentrera sig på det som är bra. Kram
GillaGilla
Jag tror i ärlighetens namn att det har liiite med övergångsåldern att göra…
Jag har alltid varit en positiv typ och kavlat upp ärmarna och tagit nya tag men sen jag fyllde 50 har det bara gått ”utför”. Allt är jobbigt, äh jag orkar inte, jag tar det sen und su weiter… Det eskalerade helt i februari när lille Mario gjorde intåg i mitt liv. Han är fortfarande förbannad på alla hundar han möter, ibland äldre damer, underliga herrar, små barn och cyklar… Men, det som har förändrats är min attityd till hans beteende. Jag blir inte förtvivlad alla gånger längre, jag tor benhårt på att ”han kommer att växa till sig” och fixa möten med andra hundar. Vi tränar men inte varje dag och visst har det blivit bättre, sen ÄR det förbannat jobbigt att dra en ylande hysterisk hund efter sig. Innan brydde jag mig om vad andra tyckte och tänkte, det gör jag inte längre… Och visst, det blir bra! :o)
GillaGillad av 1 person
Nu var det ju ett tag sen jag var i övergångsåldern. Trodde att jag faktiskt flöt på riktigt bra nu. Men visst ändrar man attityd. Precis som du säger är ju det där att man vänder tankesättet som har bäst effekt. Hunden slutar inte noja, men det hjälper ju om man har en lugn matte bredvid i längden.
GillaGilla