Egentligen har jag ju skrivit lite om denna dag här.

Inte så utförligt kanske så därför lägger jag till lite.

Fredagen den 1 mars var jag tidigt på sjukhuset. Denna gång var väntrummet fullt. En kvinna fyllde oss med sin ångest. Hon var där för sin man. Delegerad. Hela tiden talade hon om hur hon tyckte att han typ borde ge upp, som hon skulle ha gjort om hon blivit sjuk. Hon talade om hur hon förr alltid gick ut och nu istället befann sig låst, med en elva år äldre man i dåligt skick, i hemmet. Att hon fick gå upp klockan fyra för att ta sig in till sjukhuset. För att hinna sminka sig, tänkte jag lite surt. Det fanns något irriterande med denna kvinna i läderbyxor. Något som jag på ett vis kan förstå, för jag vet ju att det inte alls är så enkelt att vara nära anhörig till någon som är svårt sjuk. Något som samtidigt gnager och sprider ångest där vi andra som väntade borde få sitta i lugn och ro. Så jag aktiverade min bubbla och lät C föra talan med kvinnan. Som tur var blev jag inkallade efter en halvtimme. Sen blåste som sagt allt på i rasande, otrolig medvind.

Lite innan halv elva satt jag där med min hund framför datorn och hade bara missat lite mer än en timme av föredraget som en naprapat höll om fascia ( det jag missade fick jag senare skickat till mig, precis som de lovat). Fascinerande ha ha! På riktigt. När hon talade om immunförsvaret som får hjälp av yinyogan som jobbar på just fascian måste jag berätta om hur den hjälpt mig. Lite om hur den tog mig från sängen till där jag är idag. Starkare än någonsin. Och då talar jag inte bara om kroppen.

Efter det föredraget kom det om skelettet och jag bara fick bekräftat det jag tänkt länge; det finns rörelser jag aldrig någonsin kommer att kunna göra såsom på bilder man ser på nätet. Det är ju så att våra skelett är så olika. Hur benen är konstruerade. Hur djupa ledskålarna är o s v. Man kan inte vrida och vända på sig hursomhelst helt enkelt och det går inte heller att träna upp. Konstruktionsproblem.

Om hur vi måste respektera detta med vår kropp. Om hur vi måste anpassa rörelserna efter just våra egna möjligheter. Intressant. Tröstande.

På eftermiddagen går vi igenom rörelser som stimulerar träelementet. Sånt som påverkar levern. Får tips om hur vi kan göra för att underlätta.

Dagen avslutas med meditation och vad jag sen förstår har den också inletts med meditation. Den får jag också skickad till mig sen.