Varför kan jag aldrig  bara göra ett val och sen vara nöjd med det?

JAG har bestämt att hunden skulle lämnas på pensionat, där han för övrigt stortrivs, och att han därmed inte skulle följa med oss till bergen på semester.

Ändå tänker jag att det är fel. Att han kunde ha varit med. Att han skulle älska denna temperatur, inte för att det är supervarmt där han är…men ändå. Samtidigt vet jag att han aldrig skulle gå med på att vänta snällt medan jag ägnar mig åt bokläsning eller någon annan meningslös människosysselsättning. Det finns alldeles för mycket för en hund här. Andra hundar. Andra dofter. Nya revir att kissa in.

JAG har valt att inte åka upp till Sverige p g a smittan, de knasiga flygen och för att jag då borde ha tagit med mig hunden på semestern för att sen lämna honom på pensionatet när jag åkte upp istället.

Mindloopar mest hela tiden. Klättrar upp för hala väggar på mitt hjärnkontor.

Fast jag vet att jag valt rätt.Till Sverige åker jag till jul.

Så nu vet du det Covid!

Se till att ha försvunnit då. TACK!