att de har rätt, de där negativa människorna som jag tycks ha omkring mig.

Det är förmodligen jag som går omkring med huvudet i bomull och tänker in kärlek där den inte alls finns. Tror att den ska segra och stiga upp ur askan som en jäkla fågel Fenix, när det egentligen bara är hat och förakt som har förtur.

Borde kanske Kay Pollak, och alla andra drömmar som han, fara och flyga?

Vaknar upp med gråten i halsen. Som vanligt när det stormar omkring mig.

Men eftersom jag läser Anders Hansens bok Hjärnstark just nu sätter jag mig på motionscykeln istället för att krypa efter näsdukar.

Det funkar. Efteråt är det liksom ingen stor förändring i det som sägs runtomkring mig. ”Att ingenting är lönt”, ” Att vi kommer att gå under”, ” Att vi har gjort fel fel fel och det kan man inte reparera”, med mera surrar som en centrifug omkring mig. Kort sagt är vi dömda till helvetet. Om det inte var för att den som talar inte tror på varken himmel eller helvete, skulle jag kanske tro på det. Men jag har motionerat och därför biter det inte riktigt på min fräscha hjärna. (ja, ni får tro vad ni vill men det rensar ordentligt där uppe)

Jag ska ta tag i hela skiten och kasta den dit den ska. Bort från, oss vill säga.

I morgon börjar jag på riktigt. Eller jag har redan börjat idag. Min skit ska bort först.

• Inget mera gråtande…eller bara då det behövs…eller…nån gång. Amen jag är ju bara människa.

• Inte bara mediterande och yoga varje dag. Motion också. På riktigt.

• Se det negativa som de negativas problem, inte mitt…fast det till viss del är det…ordentligt insyltad liksom…Suck!

• Ta hunden till Villa Ada åtminstone en gång i månaden…helst mera…Så att han kan kissa träd och jag kan krama dem. Vi mår så mycket bättre efteråt båda två.

• Skapa mera. Inte bara börja på utan fortsätta. Göra klart.

Shit! Detta blev en lång lista. Hur ska jag hålla detta?

Kanske att det går ändå…