Idag vill jag bara skrika.

Vet inte riktigt varför.

Vet att det är för allt.

Jag har skavsår av livet helt enkelt.

Fattar inte. Vill inte förstå.

Tänker ju att jag ska skriva roligt och tankfullt och mycket.

Stirrar på skärmen som inte fylls av sig själv.

Finns det egentligen en framtid för mina barn?

Ska de någonsin finna en riktig ”passion” som inte är skadlig?

Ska jag någonsin komma loss ur min skrivkramp?

Nä, nu kryper jag långt ner i fåtöljen igen och fortsätter läsa ”Jag kan ha fel”.

Det enda riktiga just nu.

Det har min hund sagt: